I stormens öga

Det stormade i landstinget i går. Visserligen var vi oeniga i sak som vi ofta är, min namne i Folkpartiet och jag, men det var faktiskt vädrets makter som stod för de hårda vindarna i morgonens inslag på ABC. Förutom träden i landstingsparken som böljade i vinden och landstingsflaggan som snattrade, handlade det om ryggrehabilitering och jag kritiserade Birgitta Rydberg för en märklig upphandling. I norra länet har Svenska Rygginstitutet i Vaxholm upphandlats. Här kommer en rehabilitering att kosta 21 500 kronor av skattebetalarnas pengar. I de södra länsdelarna sköts vården istället av Proxima i Nacka. Och här kostar en behandling 45 400 kronor.
Färre på sydsidan får möjlighet till rehabilitering eftersom kostnaden är mer än dubbelt så hög där. Det betyder ännu en orättvisa i ett län med stora hälsoklyftor. ABC illustrerade det pedagogiskt med en tjock plånbok vid sidan av en tunn.
För hur kan det vara så stora skillnader i pris för samma typ av verksamhet? Upphandlingen borde naturligtvis ha avbrutits och det krävde vi som enda parti när beslutet fattades i hälso- och sjukvårdsnämnden.

Sprutbyte mot hepatit C

En del drömmer om det narkotikafria samhället. Jag drömmer om ett samhälle som inte stigmatiserar missbrukare. Ett samhälle som inte i första hand ser till straff, kontroll och polisiära insatser utan till missbrukarens människovärde och integritet.
I dag är det den internationella hepatit C-dagen och fokus riktas mot de miljontals människor i världen som bär på hepatit C. Här i Stockholm bjöd Brukarföreningen in till en manifestation utanför landstingshuset och jag var inbjuden att tala. I vårt land är det ju en grupp hepatitsmittade som är särskilt utsatta, de som injicerar narkotika.
Vi vet att det finns metoder som skyddar mot spridningen av hepatit C. Den mest effektiva är sprutbyte - något som en majoritet i vårt landsting egentligen står bakom - men som blockeras av några inflytelserika politiker. Deras motstånd luckras upp tack vare Brukarföreningens kamp för rätt till vård och smittskydd. Fler och fler politiker säger ja till sprutbyte och den medicinska personalen vill arbeta med detta.
Själv kommer jag att efter ett maktskifte i landstinget omedelbart påbörja förberedelser för ett sprutbytesprogram. Mot högerns tal om hårda tag och kontroll ställer vi en politik för en stark generell välfärd och en narkotikapolitik med en positiv människosyn där alla får många chanser till ett värdigt liv.

(O)smaklig måltid!

Omtvistade tillsatser i maten, matlådor som exploderar i ugnen och missade leveranser. Den nya maten på flera sjukhus i länet diskuteras livligt. Maten kommer i vakuumpackade plastkartonger från Sodexos centralkök i Märsta. Patienterna tappar matlusten och blir inte mätta. Och flexibiliteten har blivit sämre, det är till exempel svårare att specialbeställa mat till allergiker.

Vi vet redan att nästan varannan patient i slutenvården är undernärd eller i riskzonen att bli det och löper därmed ökad risk att dö i förtid. Försök med lokal och vällagad mat har däremot visat att patienterna äter mer och mår bättre. Fjärrproducerad mat ökar i stället risken för undernäring.

Lite skit rensar magen, sade vi förr. Vi måste självklart hela tiden tänka på smittorisker och hygien men det får ju inte bli på bekostnad av smak och innehåll.

Jag hörde att Dafgårds sannolikt är den mattillverkare som gått längst för att minska antalet tillsatser. Efter hård kritik tog man bort över 100 tillsatser ur sortimentet. Så det går att göra skillnad men hur mycket styr ekonomin? Hur mycket mer är vi beredda att betala för bättre mat? Och behöver det egentligen bli dyrare?

Livsmedelsindustrin har under decennier utvecklat storskaliga system där många produktionsanläggningar har blivit som vilken processindustri som helst. Så är det överhuvudtaget möjligt att gå mot strömmen mot en mer småskalig verksamhet?
Med Nya Karolinska har vi en möjlighet att pröva något nytt. På samma sätt som vi hanterar den medicinsktekniska utvecklingen och det arkitektoniska nytänkandet, ska vi självklart planera det bästa möjliga för maten. Annars har vi ju verkligen ingenting att skryta om.

Tänk om man skulle ta steget...?

Även om det inte är så populärt att bli äldre verkar det vara desto mer inne att tala om hur vi 40-talister ska leva. Inte minst efter pensionen. Och det handlar ju väldigt mycket om en sund livsstil. Det har jag ingenting emot, huvudsaken man har roligt.
En aktivitet som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att pröva är styrketräning. Promenader och basjympa i all ära men för att hålla tillbaka muskelförtviningen krävs mer. Det har jag lärt mig.
Forskare har påvisat att muskelcellkärnorna tenderar att klumpa ihop sig när vi blir äldre och det kan vara en av orsakerna till att muskelmassan minskar. Äldre tappar mycket styrka i benen och eftersom kvinnor vanligtvis har mindre muskler än män, drabbas många kvinnor av fallolyckor med benbrott som följd.
Så nu ska äldre peppas att styrketräna, bland annat med gym på äldreboenden. Jag ställer gärna upp som ambassadör för det. Redan några veckors styrketräning sägs ge resultat. Det passar mig perfekt. Ska det bli ett resultat bör det synas snabbt - annars är det lätt att tappa lusten.

Ray Clinics dagar räknade

Minns ni hur den privata cancerkliniken Ray Clinics saga inleddes för ett och ett halvt år sedan? Med hjälp av festfixaren Micael Bindefeld bussades artister, företagare och ett urval politiker ut till Knivsta där en påkostad fest hölls under kristallkronorna.
Men i år har Ray Clinic varken vårdavtal eller patienter och nu hotas företaget av konkurs.
Då i slutet av 2007 stämde företrädare för landstingsalliansen upp i hyllningskören för Ray Clinic men nu är tonerna annorlunda. Man tycks vilja tala tyst om sina förehavanden med det privata bolaget som nu jagar privatbetalande patienter i Sverige och utomlands i hopp om att överleva.
Ja vi får väl hoppas att det går att lära något av detta. Cancervården är förstås alldeles för viktig för att läggas ut på vinstdrivande bolag. Bara med offentlig drift garanterar vi allas behov av vård. Blotta misstanken att någon kan köpa sig före i kön är stötande. För vi vet ju att det förekommer. Senast var det privata Capio Lundby Sjukhus på Hisingen som gav klart besked till sina patienter: Betala själv och slipp vårdkön. Tack och lov blev det ett himla liv och Capio fick krypa till korset. Men försöka duger!

Tufft vara kvinna och medelålders

Häromdagen rapporterades att äldre kvinnor med bröstcancer får sämre vård i Sverige än de yngre, trots att dödligheten ökar högre upp i åldrarna. Det visar en sammanställning som gjorts för att ta fram nya riktlinjer i bröstcancervården.

Drygt 7 000 kvinnor får diagnosen bröstcancer i Sverige varje år, ungefär hälften av dem är över 65 år. De får diagnosen betydligt senare än yngre. Mer än hälften av de äldre kvinnorna är dessutom underbehandlade. Som förklaring får vi höra att det saknas studier om behandlingseffekten, så kallade ”vinster” av behandling hos äldre kvinnor. Självklart är det här allvarligt och vi har också uppmärksammat det i årets budget där vi förlänger mammografin till 75 år. Förra mandatperioden började vi stegvis att kalla också kvinnor mellan 40 och 50.

Och i Dagens Medicin läser jag om den smygande kvinnosjukdomen autoimmun hepatit som är en kronisk leverinflammation. 75 procent av alla insjuknade är kvinnor och också den här sjukdomen drabbar hårdast efter 50.

Det här är ju bara ett par exempel på att sjukvården inte bara är ojämlikt och ojämställt fördelad utan också slår hårt mot medelålders och äldre kvinnor. Vi är ju en stor åldersgrupp som kommer att ha anledning att uppsöka sjukvården ofta. Och det känns inte alls bra med den gnagande oron att vi får sämre vård än männen eller våra yngre medsystrar.