Skillnad på läkare och andra

I dag kan vi läsa i tidningen att en privatläkare överdebiterat Stockholms läns landsting på uppemot en miljon kronor. Men trots att allianspolitikerna förespråkat en tuff linje mot privatpraktiker som feldebiterar tänker man inte polisanmäla i detta fall. Läkaren får fortsätta skicka fakturor till landstinget och skulden ska dras av från framtida räkningar.

Det här är en signal till alla privata vårdgivare att det värsta som kan hända om man lurar landstinget på pengar, är att skulden dras av från framtida fakturor. Ju större bedrägeri dess större förståelse, verkar det som. Den som snattar en falukorv på Konsum behandlas oftast inte lika generöst av lagens långa arm.

Man kan också fundera på vad yrkesstatus betyder. Kommunalarbetarförbundet vill att arbetsdomstolen ogiltigförklarar avskedandet av fem skötare som anklagas - mot sitt nekande - för att ha sovit under arbetstid på en psykiatrisk avdelning. Självklart ska ingen sova under arbetstid, i synnerhet inte de som har ansvar för patienter, men vad hade hänt om det var läkare i stället för skötare som anklagades? Hade de också hamnat i arbetsdomstolen?

För sent för comeback Marit!

Det finns människor som gör comeback sent i livet. Helt ok tycker jag. Alla ska ha en chans och ingenting säger att vi är förbrukade bara för att vi blir äldre. Men ibland undrar man ju vad som driver människor att återinträda i politiken, som Marit Paulsen till exempel?
Tillfrågad om motivet säger hon: "Det handlar om ifall jag tror att jag kan göra något vettigt". En besvärlig kärring, kallar hon sig själv och kryddar gärna sina uttalanden med något klämkäckt eller halvfräckt. Och sånt brukar gå hem i stugorna...
Men konstigt, jag kan inte påminna mig alls att Marit Paulsen varit besvärlig på det sättet som vi politiker ska vara besvärliga, utmana makten och ställa upp för männsikor som behandlas illa. Men det var ju det där med grisarna förstås...
Ska folkpartiet nödvändigtvis ha någon i Bryssel får det vara Maria Leissner!

Äntligen rätt till vård!

Häromdagen blev det äntligen klart. Nu får de papperslösa i Stockholms län akut vård på samma villkor som alla andra. Vi har kämpat länge för detta men det tog lång tid och turerna var många och långa innan landstingsalliansen insåg att läget var ohållbart.
De anställda i vården hade gång på gång ställts inför orimligt svåra ställningstaganden. Hur ska man göra när en gömd person, utan personnummer, utan pengar söker sig till en akutavdelning? Signalerna från beslutsfattarna var obegripliga. Man skyllde på varandra och krävde ekonomiskt ansvarstagande från den andre. De papperslösa kom i kläm, i synnerhet kvinnor och barn.
Nu finns riktlinjer för hur vården ska hantera de papperslösa. Men märkligt nog har alliansen inte tagit några initiativ till att saluföra beslutet att det nu är fritt fram och att patientavgiften är densama som för alla andra, 260 kr. Nästa år 300 kr med alliansens budgetbeslut.
Det här är ett exempel på en reform som betyder oerhört mycket för de allra mest utsatta. Och det till en ringa kostnad, omkring tre miljoner. Glädjande nog gäller beslutet också mödravård. Där har vi krävt att en gravid kvinna, oavsett medborgarskap eller status, måste ha rätt till regelbundna kontroller, allt annat vore ett stort risktagande för både mor och barn.

Nu håller vi huvudet kallt

Kritiken mot socialdemokraterna har varit massiv sedan Mona Sahlin höromdagen tillkännagav att hon bara vill samarbeta med (mp) och inte med oss i vänstern. Flera fackföreningar har tagit avstånd från uppgörelsen och många i de egna leden har i skarpa ordalag fördömt Sahlins agerande.
Beslutet togs på högsta nivå i de båda partierna utan att de lokala organisationerna haft något att säga till om. Det var fräckt och osolidariskt gjort!
Men här i Stockholms läns landsting - som ju är landets näst största politiska församling - håller vi huvudet kallt och fortsätter samarbetet med (s) och (mp). På fullmäktigemötet i tisdags gjorde vi ett gemensamt pressutspel om treårsavtal för länets sjukhus. Det var som vi uttryckte det en "naturlig del i ett fortsatt samarbete vid ett majoritetsskifte efter nästa val".
Nästa vecka träffar jag landstingsråden Raymond Wigg (mp) och Ingela Nylund Watz (s). Vi ska under en gemensam lunch diskutera hur vi kan gå vidare i samarbetet. Det är nu viktigare än någonsin att manifestera sammanhållning och visa att vi tillsammans är starka nog att få bort alliansen i nästa val. Och det lyckas förstås tre partier bättre med än två!

Våga se våldet

Roks bjöd in till konferens om hedersvåld och tvångsäktenskap med representanter för olika myndigheter och organisationer. Så gott som alla var kvinnor. Syntes någon man var han sannolikt statssekreterare eller polisintendent. Så än så länge, trots alla lovvärda initiativ, verkar mäns våld vara en angelägenhet för kvinnor endast. Det är kvinnor som resonerar lösningar, utbyter erfarenheter, stöttar varandra, diskuterar metodutveckling eller snabb hjälp i vardagen. Hur länge dröjer det innan männen engagerar sig på samma sätt? Jag menar inte att de ska känna någon kollektiv skuld för våldet men de borde visa en kollektiv solidaritet.
Men visst finns det ljuspunkter - bland annat vad gäller polisens viktiga roll. Enligt kvinnojourerna bemöter polisen de kvinnor som utsätts för hedersvåld med mer engagemang och större förståelse än tidigare. För den här frågan är ju enkel att ringa in, ett liv fritt från förtryck och våld är en rättighet - för alla!

"Fantasin viktigare än kunskap

...då kunskap definierar det vi just nu vet och förstår, pekar fantasin mot allt som vi i framtiden kan upptäcka och skapa." Något så självklart och enkelt kan bara komma från ett geni, Albert Einstein.
Det är Internationella barndagen men också Kunskapens dag. Jag har fått lyssna på flera goda talare om hur man på nya och lustfyllda sätt kan stimulera andra att söka kunskap. Och på några som inte har så bra koll, en liten parvel som funderade djupt innan han svarade - Hm kunskap, va´svårt...det har vi inte fått lära oss.
En annan som inte har koll utan fastnat i gamla hjulspår är den som borde vara en stor inspiratör, vår utbildningsminister. Jan Björklund höll ett av sina standardinlägg som vid det här laget borde ge honom åtminstone ett pris, nämligen i hur man envetet håller fast vid sina förutfattade meningar om verkligheten trots att verkligheten gång på gång visar sig vara annorlunda.
Tack och lov fanns där andra som insett vad det handlar om. Sammanhang, kritiskt tänkande, ja varför inte lite uppkäftighet? Men det är att strö salt i öppna sår i Jan Björklunds värld med högre krav och betyg redan för parvlar. Fast jag håller med honom att vi ska ställa högre krav ibland, framför allt på våra ministrar.