Många frågor i vaccinationstider

I spåren av influensaepidemin uppstår hela tiden sidospår; frågor som rör ansvar, prioriteringar, solidaritet men också ekonomiska ställningstaganden. Det är första gången någonsin vi ställs inför en pandemi med massvaccinering och självklart uppstår det problem. Konstigt vore väl annars! Men några viktiga slutsatser kan vi dra redan nu.
Det första handlar om egen produktion och tillgång på vaccin. Förra gången frågan var högaktuell, i samband med fågelinfluensautbrottet, tillsattes en utredning men i takt med att fågelinfluensan dog ansåg statsminister Reinfeldt uppenbarligen att frågan mist sin aktualitet och utredningen avbröts. Så korttänkt! Jag förmodar att han bittert ångrar det i dag. För vem kan argumentera mot en statlig tillverkning av det vaccin som behövs varje år och som i händelse av pandemi snabbt kan lägga om produktionen mot det nya viruset. Då hade de riskgrupper som nu får vaccinera sig förhoppningsvis sluppit att mötas av beskedet att vaccinet är slut. Det levereras inte till Sverige i den omfattning som krävs för att vaccineringen ska löpa smidigt. Och det i ett läge där de stora folkmassorna ännu inte kan börja vaccinera sig.
Samtidigt hör vi att vissa friskolor inte tar ansvar för att deras elever vaccineras. Det är förstås bekvämt att skjuta över ansvaret på vårdcentralerna som redan går på knäna. Och den privata företagshälsovården begär tre gånger så mycket för en vaccinering jämfört med vad landstinget bestämt. Girigheten har tydligen inga gränser.
I Uppsala län har landstingspolitikerna fått förtur till vaccinet. Helt fel anser jag. Vi politiker bör akta oss noga för att skaffa oss förmåner och privilegier. Även om landstingspolitiker precis som alla andra riskerar att bli sängliggande en vecka i influensa, finns det alltid ersättare som kan ta besluten. Och vi lär inte bli sjuka allihop på en gång.